Ja hej igen, gårdagens försök till bloggning gick ju inte bra, jag lyckades få iväg tre-fyra rader av totalt ca trettio. Nu gäller det att försöka komma ihåg vad jag slarvade bort. På söndag 19/2 spelade vi en bana som heter Kinloch som är designad av Jack Nicklaus. När vi kom till banan tänkte alla hyra en golfvagn men pron lyckades övertala oss att istället hyra bil vilket vi efter spelet tackade vår gud att vi hade gjort. Om jag säger att jag aldrig spelat en svårare bana så överdriver jag inte. Fairvays var sällan bredare än trettio meter och för att nå dit med drivern behövdes ofte en rak, fadad eller drawad drive på 175 meter. Lyckades man inte träffa fairvayv hamnade man i knähög ruff som inte ens fåren lyckades ta sig igenom. Bunkrarna var oftast djupa hål som var nästan omöjliga att ta sig ur. Nåväl efter spelet åkte vi till Wairakei där vi sov över innan det var dags för en dags golf, denna gång på en betydligt lättare bana. Kring banan har man byggt ett två meter högt och fem kilometer långt stängsel för att skydda de inhemska djurarter som riskeras att utrotas. Efter spelet åkte vi till de berömda Huka Falls som så mycket här nere är viktiga för Maoirerna. Därefter påbörjades drygt två timmars berg och dalbaneresa för att komma till Napier där söndagen 19/2 är ledig. Elsie och jag tillbringade den lediga dagen med en riktig långpromenad efter den fyra kilometer långa stranden och vidare till den botaniska parken. Efter söndag kommer måndag och idag började vi förmiddagen med en utflyckt till berget Te Mata Peak. Bussfärden uppför och nerför går inte av för hackor. Brant, smalt och kurvigt. Vi måste ha en förryttare som höll andra trafikanter ur vägen så att vi kom fram, men vilken utsikt. Därefter besökte vi den södra hemisfärens största honungsproducent innan det var dags för golf på Hastings Golf Club. En lite lättare bana som passade oss gamlingar bättre. Spelet varierar som en börskurva. I morgon är det Cape Cidnappers som gäller. Ni får ursäkta avsaknaden av bilder men vi har fortfarande problem med att få men dem.

Vi hörs. Elsie och Björn